Om attraktionen
”Jag har en gång spått att Lindholm ska bli nöjespappa på planeten Venus. Nu har han tagit ett stort steg i denna riktning genom att inrätta en raketbana till månen.”
Uttalandet gjordes av Stadsfullmäktiges första vice ordförande, doktor Olof Forselius i samband med pressvisningen av Raketbanan 1938. För övrigt samma man som gav namn åt Dr Forselius Gata i Göteborg.
Lisebergs vd Herman Lindholm hade inför året utlovat en raketbana, som han beskrev som ”en resa till månen” (faktum var att attraktionens originalnamn var ”resan till månen”). Det var Lindholm och Lisebergsstyrelsens Erik Bergendahl som hittade Raketbanan när de besökte den tyska nöjesparken Hamburger Dom vintern 1936.
1938 var behovet av en spektakulär attraktionsnyhet stort på Liseberg. Det var därför en mycket nöjd Herman Lindholm som presenterade Raketbanan.
– Det är en av senare tiders nöjsammaste förströelser och inte så litet sensationell, sa han.
Raketbanan hade torpedformade vagnar och en hastighet som beskrevs som svindlande. Farten åstadkom två elektriska motorer på två respektive 20 hästkrafter.
Attraktionen hann inte bli klar till premiärdagen utan öppnade drygt två veckor senare.
”Alla de som åkte tycktes vara belåtna med att uppleva fartens tjusning. Den är trevligt dekorerad och har tydligen förutsättningar att slå an” skrev Ny Tid den 18 maj 1938, dagen efter jungfrufärden.
Raketbanan fick dock snabbt dåligt rykte. Dels för att den gick för fort, dels för att att den snurrade så länge att folk mådde illa. För att råda bot på detta förkortades åkturen och hastigheten sänktes. På lördagseftermiddagarna sänktes den ytterligare, så att barn kunde åka utan att riskera obehag. Förändringen genomfördes först 1941, Raketbanans sista säsong i parken.
Från 1942 och åtminstone över sommaren 1944 hyrde Liseberg ut attraktionen till Osvald Arnholdt Olsson. Oklart var han placerade den. På Liseberg ersattes Raketbanan av Mont Blanc.