Om attraktionen
Linbanan trafikerades av två gondoler (som kallades för ägget på grund av deras form). Varje gondol hade plats för 12 passagerare, vilket senare utökades till 15. Banan var 375 meter lång och åkturen tog drygt fyra minuter.
Färden gick över Södra Vägen. Den ena stationen låg på Nöjesfältet, i Linbanehuset som låg på sluttningen nordväst om Wärdshuset. Den andra låg i Ostindiska tornet som var en del av den historiska minnesutställningen väster om Södra Vägen.
Linbanan var den första i sitt slag i Sverige och en helsvensk produkt. Den imponerade på Jubileumsutställningens utländska besökare och ledde till beställningar hos tillverkaren AB Nordströms Linbanor.
Premiären
Premiärturen gick av stapeln på annandag pingst, den 20 maj 1923, men trafiken kom igång ordentligt först den 24 maj.
”Linbanan öppnades definitivt igår för allmänheten. Och göteborgarna försummade naturligtvis inte att begagna sig av sensationen. Det var god trängsel i båda ändar, och framåt aftonen blev det en bättre köbildning. Färden är också värd att tåligt vänta på” skrev Göteborgs-Posten den 25 maj 1923.
Samma tidning beskrev den historiska åkturen:
”Startar man från Nöjesfältet , bär det först uppåt i en lätt gungande rörelse varefter man glider stilla och fridfullt fram. Precis som i en flygmaskin. Bara något säkrare. De två stållinorna verka förtroendeväckande. Och man kan tillitsfullt luta sig mot ”äggets” reling och stolt och överlägset se ned på jorden och människorna där nere. […] Bekväma stolar skänka en vila under skönsynerna och sällskapet – tolv personer – är icke större än att man gott kan komma överens om platser och perspektiv. Och den som resan gjort en gång gör gärna om den.”
Efter utställningen
Linbanan stod kvar även 1924. Tanken var att driva trafik även den sommaren men det är oklart om så blev fallet. Den så kallade Linbanebocken, alltså den höga ställningen på Liseberget, togs bort 1925. 1938 byggdes Linbanehuset om till en ståtlig trappuppgång till Övre parken.
Som ett minne av Linbanan finns än idag en minnesplatta i marken där Linbanebocken var placerad. I närheten av Näckrosdammen finns rester av fundamentet kvar.
Missöden
Linbanan råkade ut för ett antal driftsstopp under Jubileumsutställningen:
Strax före elva på förmiddagen den 24 juni 1923 fastnade en av gondolerna i närheten av stationen på Lisebergssidan. Höjden var dock inte högre än att passagerarna kunde ta sig ner med hjälp av stege.
Den 1 juli 1923 fastnade linbanan återigen, men den gången på betydligt högre höjd. I en av gondolerna befann sig ett sällskap sångare som gladeligen hissades ner till marken med hjälp av säkerhetslinan. Sångarna landade i ett kålrotsland vid Södra Vägen vars ägare blev förgrymmad över påhälsningen uppifrån.
Torsdagen den 16 augusti 1923 var det dags igen sedan en bromskabel gått sönder på den ena banan. Den ena gondolen var tom medan passagerarna i den andra höll sig lugna. Några av dem tog sig ner i den nya säcken (läs mer under säkerhetslinan) medan övriga valde att stanna kvar till linbanebolagets verkmästare, herr Bernström, krupit ut på kablarna och lyckats få ordning på den upprullade bromskabeln.
Säkerhetslinan
De första två incidenterna aktualiserade frågan om säkerhetslinan som fanns i gondolerna. Till linan hörde ett bälte som passageraren drog runt midjan. Med en enkel handrörelse kunde han eller hon själv bestämma hur fort färden skulle gå.
Så långt allt gott. Men att vara byxklädd herre och fira sig ner från himlen var en sak. För damer i klänning eller kjol var det inte lika roligt att sprattla med benen medan intresserade blickar följde händelsen nerifrån.
Linbanebolaget tog därför fram en bärgningssäck som sattes fast i linan. Vid ett eventuellt stopp klev passageraren i säcken, som gick upp till brösthöjd, och kunde sedan – utan risk för nyfikna blickar – ta sig säkert ner till marken.