Visningar
Åtgärder

Skillnad mellan versioner av "Radiobåtarna"

Från Lisepedia
Hoppa till: navigering, sök
(11 mellanliggande versioner av en användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
[[Bild:Radiobåtarna-1931-1.jpg|thumb|Premiäråret [[1931]]. Attraktionen blev direkt mycket populär. Foto: Liseberg]]
+
[[Bild:Radiobåtarna-1931-1.jpg|thumb|Premiäråret [[1931]]. Attraktionen blev direkt mycket populär. Foto: Okänd]]
 +
[[Bild:1944-Radiobatarna-1.jpg|thumb|[[1944]], när denna bilden togs, hade "Radiobåtarna" förvandlats till "Motorbåtarna". Foto: Hugo Ekman]]
 +
[[Bild:1944-Radiobatarna-2.jpg|thumb|Syskonen Torgil och Eva Ekman glider fram i den färgglada banan sommaren [[1944]]. Foto: Hugo Ekman]]
 
[[Bild:Radiobatarna-1935-1.jpg|thumb|Pressvisningen [[1935]]. I den vänstra båten sitter Göteborgs polismästare [[Ernst Fontell]], en ständigt återkommande gäst på dessa pressvisningar. Foto: Kamerareportage]]
 
[[Bild:Radiobatarna-1935-1.jpg|thumb|Pressvisningen [[1935]]. I den vänstra båten sitter Göteborgs polismästare [[Ernst Fontell]], en ständigt återkommande gäst på dessa pressvisningar. Foto: Kamerareportage]]
 
[[Bild:Radiobatarna-karbid-1941-1.jpg|thumb|Lisebergs inspektör Hardy Johansson (till vänster) och en kollega testkör båtarna med karbid i Mölndalsån [[1941]]. Foto: Kamerareportage]]
 
[[Bild:Radiobatarna-karbid-1941-1.jpg|thumb|Lisebergs inspektör Hardy Johansson (till vänster) och en kollega testkör båtarna med karbid i Mölndalsån [[1941]]. Foto: Kamerareportage]]
Rad 15: Rad 17:
  
 
På hösten [[1954]] fylldes banan igen. Ännu en gång skulle Lisebergs södra område göras om och det innebar slutet för Radiobåtarna och övriga byggnader i den delen av nöjesfältet. Så sent som i januari 1954 fanns visserligen planer på att reparera banan och använda den i ytterligare två år, men så blev inte fallet. På platsen där Radiobåtarna hade funnits byggdes ett polisvaktkontor och snabbmatserveringen [[American Bar]].
 
På hösten [[1954]] fylldes banan igen. Ännu en gång skulle Lisebergs södra område göras om och det innebar slutet för Radiobåtarna och övriga byggnader i den delen av nöjesfältet. Så sent som i januari 1954 fanns visserligen planer på att reparera banan och använda den i ytterligare två år, men så blev inte fallet. På platsen där Radiobåtarna hade funnits byggdes ett polisvaktkontor och snabbmatserveringen [[American Bar]].
 +
 +
= Om Karbiddriften =
 +
 +
1941-1945 drevs Radiobåtarna alltså med karbid. Båtarna var troligen landets första tvåtaktsmotorer som gjordes om till karbiddrift. Till skillnad från gengasbilarna som åkte runt på vägarna under andra världskriget behövde båtarna inte utrustas med ett stort karbidgasverk ombord. Gasen hämtades i stället från ett stationärt gasverk som var placerat på baksidan av motorbåtsbanan. Via en ventil släpptes gasen in i en 60-literstank som var inbyggd i främre delen av båten. På en tankning kunde båten puttra fram i cirka 30 minuter innan ny påfyllning krävdes. Själva tankningen gick fort och ägde rum vid någon av tankställena vid ”kajen”.
 +
 +
= Kuriosa =
 +
 +
Ett missförstånd gjorde att vissa tidningar publicerade uppgifter om att Liseberg tänkte använda terpentin som bränsle [[1941]]. Uppgiften väckte undran och missnöje bland framför allt fiskarbefolkningen eftersom användandet av terpentin stred mot gällande bestämmelser. Missförståndet reddes dock ut.
  
 
= Fakta =
 
= Fakta =

Versionen från 10 januari 2020 kl. 22.20

Premiäråret 1931. Attraktionen blev direkt mycket populär. Foto: Okänd
1944, när denna bilden togs, hade "Radiobåtarna" förvandlats till "Motorbåtarna". Foto: Hugo Ekman
Syskonen Torgil och Eva Ekman glider fram i den färgglada banan sommaren 1944. Foto: Hugo Ekman
Pressvisningen 1935. I den vänstra båten sitter Göteborgs polismästare Ernst Fontell, en ständigt återkommande gäst på dessa pressvisningar. Foto: Kamerareportage
Lisebergs inspektör Hardy Johansson (till vänster) och en kollega testkör båtarna med karbid i Mölndalsån 1941. Foto: Kamerareportage

1931-1954

Radiobåtarna, även kallad Motorbåtarna, var en av nyheterna i den nya södra gården som presenterades 1931. Attraktionen låg mellan Berg- och dalbanan och Spegelhallen.

Banan, vars väggar och botten var täckt med zinkplåt, var 100 meter lång, 5 meter bred och 60 centimeter djup. Båtarna köptes från England, drevs med en tvåtakts bensinmotor och var enligt uppgift både lättmanövrerade och sjösäkra.

”Här kan man för en billig penning träna sig till motorbåtsterrorist, vilket tillgår på så sätt, att man placerar sig i ett plattbottnat fartyg, försett med motor, fattar i ratten, trampar ned pedalen, varefter man rusar fram över vattenytan. På ett sådant nöje kan man lägga hela sin förmögenhet. Var säker på att det inte kommer att saknas passagerare i båtarna” skrev Göteborgs-Tidningen på premiärdagen 1931.

Den 3 september 1939 stängdes Radiobåtarna och attraktionen var inte i bruk under hela 1940. Anledningen var bensinransoneringen som rådde under andra världskriget. Först planerade man att driva båtarna med el och senare med acetylen, men i det sistnämnda fallet sa bränslekommissionen nej. Tillslut lyckades man driva dem med karbid och attraktionen kunde öppna igen 1941, dock med lägre hastighet på båtarna. 1946 drevs båtarna återigen med bensin.

Säsongen 1948 körde man med splitter nya båtar och 1951 fick Radiobåtarna en ny inramning. ”Den gamla motorbåtsbassängen känner ingen igen längre. Runt den har vuxit upp en pittoresk stad, vars krokiga och branta backar klättrar ända upp på berg- och dalbanan” skrev Göteborgs-Posten inför premiären det året.

På hösten 1954 fylldes banan igen. Ännu en gång skulle Lisebergs södra område göras om och det innebar slutet för Radiobåtarna och övriga byggnader i den delen av nöjesfältet. Så sent som i januari 1954 fanns visserligen planer på att reparera banan och använda den i ytterligare två år, men så blev inte fallet. På platsen där Radiobåtarna hade funnits byggdes ett polisvaktkontor och snabbmatserveringen American Bar.

Om Karbiddriften

1941-1945 drevs Radiobåtarna alltså med karbid. Båtarna var troligen landets första tvåtaktsmotorer som gjordes om till karbiddrift. Till skillnad från gengasbilarna som åkte runt på vägarna under andra världskriget behövde båtarna inte utrustas med ett stort karbidgasverk ombord. Gasen hämtades i stället från ett stationärt gasverk som var placerat på baksidan av motorbåtsbanan. Via en ventil släpptes gasen in i en 60-literstank som var inbyggd i främre delen av båten. På en tankning kunde båten puttra fram i cirka 30 minuter innan ny påfyllning krävdes. Själva tankningen gick fort och ägde rum vid någon av tankställena vid ”kajen”.

Kuriosa

Ett missförstånd gjorde att vissa tidningar publicerade uppgifter om att Liseberg tänkte använda terpentin som bränsle 1941. Uppgiften väckte undran och missnöje bland framför allt fiskarbefolkningen eftersom användandet av terpentin stred mot gällande bestämmelser. Missförståndet reddes dock ut.

Fakta

Banans längd: 100 meter

Bredd: 5 meter

Djup: 60 centimeter

Plats: Södra gården, mellan Bergbanan och Lustiga Huset