Visningar
Åtgärder

Paris

Från Lisepedia
Hoppa till: navigering, sök
I likhet med Lustiga Huset var Paris utrustad med överraskande golvfläktar. Foto: Kamerareportage

1955-1956

Paris var ett lustigt hus som hade premiär 1955. Det hyrdes in som ersättare till Lustiga Huset, som revs 1954.

"Paris står det över ett ’lustigt hus’. I attraktionerna här ingår möjligheten att bli sjösjuk i en våldsamt rullande kabyss med fartygsventiler i väggarna. Ett skräck-kabinett och kjollyftning med vindpustar hör också till muntrationerna – för den utomstående publiken – i det nya Lustiga Huset" skrev Göteborgs-Tidningen dagen innan premiären 1955.

Lokalkollegan Göteborgs-Posten besökte Liseberg på premiärdagen samma år:

"Men de flesta skratten kom nog från nyheten ’Paris’ för där fick man ge fritt utlopp för skadeglädjen. Sedan man lyckligen klarat sig över ett skakande golv och andra egendomligheter tvingades besökarna ut på en lång landgångsliknande brygga för att slippa ut ur huset. På tre ställen i denna blåstes komprimerad luft underifrån med avsevärt tryck och damernas kjolar snodde sig om huvudet, till den manliga publikens oförställda munterhet."

Paris gjorde sin sista säsong 1956.

Kuriosa

Ett besök i Paris kostade 75 öre premiäråret 1955.

Kritik

Om det var en allmän åsikt låter vi vara osagt, men långt ifrån alla uppskattade det nya lustiga huset Paris. Detta gällde framför allt Lisebergs kvinnliga besökare. Åtminstone två insändare var rejält kritiska. I en av dem, införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 24 maj, gick följande att läsa:

"På Liseberg finns bakom ”Wasserbahn” ett hus som kallas ”Paris”. Kommer man till kassan från det håll där Lilla Entrén är belägen kan man även få se ordet HUMOR med stora bokstäver. Huset innehåller ingenting som man kan kalla humor. Det hela går ut på att kjolarna på flickorna skall blåsa upp osv. Man kommer ut på en estrad, helt ovetande om vad som komma skall. Nedanför syns förväntansfulla ansikten. Man föses fram till en rörlig ”brygga”, som man skall gå över, och man får det välmenande rådet att hålla i räcket. I samma stund man tar ett steg blåser någon med tryckluft så att kjolen blåser upp. Vilt jubel från de manliga åskådarna, som givetvis är dominerande. Hur kan någon hitta på något så smaklöst och dumt? Och sådant skall man betala dyra pengar för att vara med om. Nej, skaffa bort det huset med det snaraste. Någon ekonomisk förlust kan det knappast bli, och folk kan åter tänka på Lisebergs nöjeskommitté med någon aktning. Som det nu är förstörs bara en trevlig kväll av en ytterst fantasilös och tarvlig upplevelse", skrev signaturen Besviken på Lisebergs nöjeskommitté.

I en annan insändare, hämtad ur Aftonposten den 7 juni 1955, berättade om sitt besök på Liseberg tillsammans med en äldre Stockholmsdam och hennes make disponenten (paret kallas X i insändaren). Besöket var mycket lyckat, fram till att sällskapet bestämde sig för att besöka Paris.

"Vi vandrade fram genom några trägångar, tittade fundersamt på en högst ordinär spegel som kallades ”kärleksspegel” och hittade plötsligt ordet ”Utgång”. Det stod på en skylt när gångarna tog slut. Lätt konfunderade - eftersom inget hade hänt - drog vi oss dit och sen stelnade herrskapet X:s lisebergsleenden för alltid. Det fanns bara en utgång och den gick över en brygga där kraftiga fläktar blåste alla damers kjolar högt över huvudet.

Fru X var inte trakterad av att visa brallorna för den skara gapiga tonårsynglingar som tillbringade hela kvällen nedanför fläkten i hopp om att få se en skymt underkläder. Vi diskuterade med vakten, han tog oss i armen och knuffade hårt mot fläkten till. Vi protesterade. Det blev dispyter, disponent X vart förgrymmad och vakten envisades. Alla damer skulle visa byxorna, det var nämligen det som dom fick betala 75 öre för. Efter ytterligare en stunds irrande i de absolut intresselösa gångarna utan chans att komma ut gick vi åter till fläkten, talade med vakten och fick hans heliga löfte att låta fru X passera utan kjolupplyftande effekter. Blåsningen reglerades nämligen av vakten själv.

Vi hann mitt ut på bryggan då ynglingarna fick sitt lystmäte. Det är ju nämligen otänkbart att en vakt skall kunna hålla sitt löfte när han har en flock benintresserade herrar som publik. Efteråt kom vakten ut och talade med oss - kanske kände han sig generad. Han försäkrade att han tyckte det var dumt men att han ju personligen inte kunde göra något åt det. Han hade betalt, förklarade han.

Om vi hade orkat fortsätta dispyten skulle vi kunnat påpeka att vi också hade betalt, närmare bestämt 2,25 sammanlagt. Hade vi emellertid vetat att det var priset för det oerhörda nöjet att få kjolarna över huvudet hade vi med all sannolikhet inte envisats med att kalla Liseberg ett nöjesfält med urskillning."

Naturligtvis fanns det människor som inte höll med. I en krönika i tidningen Ny Tid skrev signaturen Hacko bland annat följande:

"Men att det inte är humor i detta att lyfta damkjolar med tryckluft det vill vi inte gå med på. Det är djup humor. Den kan bara jämföras ifråga om djup med den som tar sig sådana uttryck som att rycka undan stolen när någon ska sätta sig. Men det gäller för damerna att vara beredda."

Och vad sägs om dessa ord, hämtade ur "från Johanna till Poseidon" i Göteborgs-Tidningen i slutet av juli 1955:

"I Paris är det den danske vaktmästaren Aage Nielsen som ser till att damernas kjolar åker i höjden - till stor glädje för herrarna! Han lämnade den mycket intressanta upplysningen att damerna är överförtjusta över detta. Många kommer tillbaka. Endast en av hundra gillar inte arrangemanget. Herrarna stormtrivs naturligtvis i Paris och många kan stå en hel kväll och beundra utsikten."

Fakta

Ägare: Gunnar Månsson AB