Visningar
Åtgärder

Lustiga Huset

Från Lisepedia
Hoppa till: navigering, sök
En raritet. Lustiga Huset i färg, fotograferat någon gång mellan 1951 och 1954. Foto: Kamerareportage
Originalet. Lustiga Huset 1928. Till höger om huset ligger Lilla Varietén och bredvid den skymtar Radiobilarna. Foto: Liseberg
Det nya Lustiga Huset 1931. Huset, som var en del av den nya södra gården, flyttades längre söderut än originalet. Foto: Liseberg
Rullande tunnan lockade fram många skratt genom åren. Fotot är från 1944. Foto: Kamerareportage
Det första lustiga huset, i slutet av 1920-talet. Foto: Liseberg
Rutschbanan, eller tobogan som den kallades, ses över sommaren 1945. Foto: Kamerareportage
Besöket i Lustiga Huset avslutades med en färd ut genom drakens gap. Foto: Liseberg
Sista åkturen ut genom Lustiga Husets drakgap förevigat av Göteborgs-Posten den 15 september 1954. Vaktmästare Bror Pilcrantz hjälper Eivor Tak och Mary Pierrou ur banan. Foto: Kamerareportage
Amerikanskt flottbesök i juli 1947. Foto: Kamerareportage
Klocktornet, Lustiga Huset och alla andra byggnader i södra gården revs hösten 1954. Foto: Liseberg

1923-1954

Lustiga Huset hade premiär 1923 och var därmed en av Lisebergs ursprungliga attraktioner. Originalbyggnaden revs 1930 och ersattes av ett nytt lustigt hus 1931. Den byggnaden revs i sin tur hösten 1954.

Innehåll

Attraktionen

Som så mycket annat på Jubileumsutställningens nöjesfält var bygget av Lustiga Huset försenat. Den planerade premiären 8 maj sköts därför upp till lördagen den 2 juni. Huset låg i höjd med Berg- och dalbanans södra kurva, ungefär på den plats där Spelhuset byggdes drygt 45 år senare.

Med den tidens mått var Lustiga Huset ett mystiskt och galet hus där besökaren fick pröva på en mängd tokigheter. Minikarusell, rullande tunna, buktande speglar och ”cake-walk” var några av attraktionerna. Det sistnämnda tvingade enligt Göteborgs-Posten fram ”en alldeles förnuftsstridig, men hänförande jazzpromenad.” Besöket avslutades med en färd upp i det 22 meter höga tornet varifrån man åkte matta nerför en rutschbana, eller toboga som man sa på den tiden.

1930 revs det ursprungliga Lustiga Huset för att året efter byggas upp på nytt, som en del av den nya södra gården. Huset hade då flyttats längre söderut för att området skulle ge plats åt fler besökare. ”15 roliga nöjesattraktioner” stod det på den illröda byggnadens skylt. En av dessa var extra populär, åtminstone bland män. Under ett galler i golvet fanns en dold fläkt och när intet ont anande damer passerade med sina kjolar så... Ja ni fattar!

Med åren blev Lustiga Huset allt mer slitet och Lisebergs ledning insåg att ombyggnadskostnaderna skulle bli för höga. Dessutom ökade personalkostnaderna vilket gjorde att huset endast var öppet under stora publikdagar de sista åren.

Hösten 1954 revs samtliga byggnader i södra gården, inklusive Lustiga Huset, för att ge plats åt ett helt nytt område i parkens södra del.

Milstolpar

1925

Lustiga Huset målas om av konstnären Joel Mattson. ”Lustiga Huset ståtar med ett crosswordsmönster i rött och vitt av så förintande verkan, att man beundrar de mystiska vidunder i svart, som våga kräla uppför dess väggar” skrev en tidning inför premiären 1925

1926

Lustiga Huset får nya attraktioner. Inne i huset finns numera tangogolvet där besökarens balansförmåga sätts på prov. Den största nyheten är att den så kallade tobogan nu slingrar sig på utsidan av huset. En sensation som enligt uppgift aldrig visats i Skandinavien förut. ”I stället för att göra sin galanta färd i dess innandömen som förut har skett är det meningen att man skall få sitta och åka på transportbanor, som slingra sig utanpå huset och efter att ha passerat vederbörliga labyrinter kommer man att slungas ut genom ett stort drakgap” skrev Ny Tid inför premiären 1926.

1931

Det nya Lustiga Huset presenteras, som en del av den nya södra gården.

Minnen

”Lämnar man karusellplatsen och känner sig något yr av svängningarna, så bör man inte styra sina vacklande steg mot det 22 meter höga torn, som ett stycke därifrån pockar på uppmärksamhet. Ty då blir man ännu yrare. Detta torn är högst mystiskt invärtes och utåt försett med många namn. Hör bara: Lamberts – Amerikan – Vergnugungs – Palast- American – Amusement – Palace – Amerikan – och en hel del till som man inte kan läsa, utan att man går ut i Mölndalsån och ställer sig. Kan man med fördel vända om ett gammalt ordspråk och säga ’många namn – kärt barn’, så har detta torn alla utsikter att vinna göteborgarnas fulla bevågenhet. Mot denna förmodan talar åtminstone inte den ytterst låga avgiften man får betala för att slippa in i mysteriet. Och vad där inne bjuds är enbart det ett helt tivolibesök. Man får dansa ’cake walk’, gå på trissor, hoppa på madrasser, snurra på hjul, dansa i tunna, titta sig i buktiga speglar, fara upp till utsikten och åka ner i tobogo. Varefter man till råga på allt får står och skratta åt dem, som söka göra om de konsterna efter!”

Göteborgs-Posten 11 maj 1923.


”Det var en högst spektakulär anläggning. Man tog sig upp i den höga byggnaden genom trappsteg där det gällde att behärska en viss teknik för att ta sig upp. Att stå still i de upp- och nergående stegen såg för lustigt ut när benen gick upp och ner på folk. Under ett galler som man passerade fanns en fläktanordning gömd. När damerna kom blåste klänningarna upp som stormtagna paraplyer. Här stannade gärna nyfikna herrar för att närmare studera Adas underrede. Så skulle man gå igenom en stor rullande tunna. Givetvis mot tunnans färdriktning. Men folk som av olika anledningar var mer eller mindre i obalans följde med det roterande tunnelgolvet upp så de for omkull och blev liggande, rullande runt i tunnan. Då fick vakten dra i en spak så tunnan stannade. Upp kröp skrattande och skrikande fallna med smutsfläckar på de nyinköpta sommarplaggen från Grand Bazar. Längst upp i en tornbyggnad stod en man och delade ut små bastmattor. Dom skulle man sitta på om man ville åka tillbaka ner i den långa rutschbanan som delvis gick under bar himmel. Åkte man på rätt sätt kunde det bli höga hastigheter och full fart ut genom det öppna gapet nere vid markplanet. Gick det allt för fort och man spjärnade emot med rågummisulorna kunde det blir tvärstopp och man fick slokörad komma gående genom gapet med mattan under armen. Mattan lämnades till en man som staplade dem på hög för att sedan hissa upp dem igen. Vilka tider!"

Bengt A. Öhnander, medförfattare till Lisebergs 75-årsbok "Från Komark till Nöjespark."


"På Liseberg var det i regel jobb året om, men under sex veckor på våren innan det öppnade var det en stor arbetsplats. Då var det plats för 30-40 man för det målades om på många ställen med linoljefärger som blandades på platsen. Och det var många konstiga kulöret. T.ex. när Lustiga Huset målades om med en ren cinnoberröd linoljefärg såg målarna ut som om de slaktade grisar. Färgen innehöll kvicksilver och nuförtiden är det förbjudet att använda cinnober i färgerna, men det visste vi inte då."

Rolf Hansen, chef för målarna på Liseberg under 1940-talet.


1923, utställningsåret – jag var då 13 år – gick jag med min syster Inga, 11 år, och min bror Bertil 15 och hans kamrat Torsten till nöjesfältet. Vi skulle till Lustiga Huset. Jag var så glad så mina flätor dansade. I Lustiga Huset gällde det att först springa genom en roterande tunna för att sedan gå över en bro vid vilken stod ett anslag: Håll i hattarna! På den tiden hade också skolflickor hattar, så vi höll snällt i dom, medan kjolarna blåste upp till stor glädje för den åskådarskara som hade roligt av att beskåda damernas byxor. Sedan bar det upp för trappsteg som sjönk tillbaka under ens fötter. När vi forcerat alla hinder och befann oss högst upp i tornet fick vi var sin liten matta att sitta på och fick så rutscha med svindlande fart nedför en slingrande bana. Jag hisnade och försökte bromsa med handen med den påföljd att jag rev upp den på ribborna utmed kanterna. Mina syskon och jag kom lyckligt ned, men Torsten! Jag hörde ett öronbedövande jubel, för också vid utfarten fanns åskådare. Då såg jag en flicka komma farande med fyra ben, två långa och två korta och se, under hennes kjol kröp Torsten fram, illröd i synen. Han hade bromsat med armbågarna, så effektivt att han slitit sönder sin kavaj. Plötsligt hade allt blivit svart för honom. Han hade hamnat med huvudet under en flickas kjol. Torsten var blyg för töser och han gick och skämdes hela kvällen sen.”

Signaturen Maj delade med sig av detta minne till Göteborgs-Posten 1973.