Visningar
Åtgärder

Lillköping

Från Lisepedia
Hoppa till: navigering, sök
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lilleputtstaden 1923. Foto: Liseberg
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Lilleputtstaden 1923. Foto: Göteborgs Stadsmuseum

1923-?

Lillköping var från början namnet på den lilleputtstad som fanns på Jubileumsutställningens nöjesfält 1923. Efter att lilleputtarna flyttat ut levde Lillköping kvar och området användes på olika sätt, bland annat till Barnens Paradis och bilattraktionen Autodromen.

Innehåll

Lillköpings innehåll

1923 - Lilleputtstaden

Lillköping är mest förknippat med lilleputtstaden som hade premiär när nöjesfältet på Liseberg öppnade 1923. Lillköping var en stad i miniatyr med postkontor, polisstation, bageri, teater och allt annat som finns i en vanlig stad. Det märkliga med just denna stad var att Lillköpings invånare var dvärgar! Ett 30-tal till antalet varav de flesta härstammade från dåtidens Tyskland.

Den lilla staden låg på sluttningen i parkens sydvästra hörn, ungefär där FlumeRide kom att byggas 50 år senare. När publiken gick in i den borgliknande entrén kunde de mötas av den vänlige postmästaren, spelad av 66-årige Gustaf Jerschke från Ostpreussen. Eller herr Herr Ulpst från Hannover som var Lillköpings borgmästare, kanske i sällskap med 59-årige Albert Huhler som var stadens polischef.

Mest uppmärksamhet fick ändå Frans Oskar, eller Gerhard Behnisch som han egentligen hette. Han var 16 år, vägde enligt uppgift blott sju kilo och nådde knappt till midjan på en normallång människa.

Lilleputtarna uppträdde, boxades, sjöng och spelade. Publiken fick bland annat höra Fröken Mary sjunga Den gula paviljongen, det årets stora landsplåga.

Av rapporterna framgår att många tog illa vid sig av lilleputtstaden. Efter premiären den 9 juni 1923 skrev Göteborgs-Tidningen att ”genom en god förreklam hade folk lockats dit i massor. T.o.m. köbildning förekom. Och det fast man lade märke till, att de, som kommo ut från Lillköping, ej sågo så synnerligen belåtna ut.”

Samma tidning konstaterade att Lillköping inte hörde hemma på ett modernt tivoli. ”Ett besök kvarlämnade ett beklämmande intryck och publiken ställde sig ganska undrande till det hela” skrev man.

Under de första öppetdagarna tilltog kritiken och den som fick stå till svars var nöjesfältets chef, direktör Carl Jenzén.

– För det första vill jag säga det, att det här inte är frågan om att ställa ut vanlottade människor till beskådning utan här är det frågan om cirkusartister som leva på att resa omkring och uppträda. Det är deras enda möjlighet att förtjäna sitt bröd, sa han.

Jenzén påpekade att det inte rörde sig om krymplingar.

– Deras kroppsliga egenheter äro inte märkvärdigare än de som andra cirkusartister dra nytta av för sin popularitets skull. Och de små dvärgarna själva ha inte visat sig annat än glada över sejouren i Göteborg. Blir de bara vänligt bemötta av publiken så är det ingen fara med dem.

Kritiken till trots tycks det publika intresset ha ökade efter hand. I slutet av juni skrev Göteborgs-Posten att Lillköping till en början hade en fåtalig publik men att frekvensen hade ökat stadigt. Staden gästades då av i snitt 4 000 besökare dagligen. På söndagarna var gästsiffran så hög som 6 000. Då hade åtgärder vidtagits för att göra besöket mer givande än tidigare.

I september rapporterade samma tidning att "dvärgarnas stad, Lillköping, har varit mycket livligt besökt, vilket framgår av att bruttoinkomsten på detta nöje uppgått till 80 967 kronor", att jämföra med Flygkarusellen (som fanns kvar till 1932) vars bruttoinkomst var 28 219 kronor. Helt utdömd tycks lilleputtstaden alltså inte ha varit.

Oavsett vad folk tyckte så försvann lilleputtarna efter sommaren 1923. Orsaken till det beror kanske inte enbart på den kritik som framställdes. Hösten 1923 uppstod nämligen en ekonomisk konflikt mellan dvärgarnas företrädare och Jubileumsutställningens ledning.

1924 – Barnens Paradis

Lisebergs andra sommar, 1924, flyttade Sago-Greta Holmgren och hennes Barnens Paradis in i Lillköping. 1923 låg Barnens Paradis vid Korsvägen och var, vid sidan av Liseberg, de yngstas favoritplats på Jubileumsutställningen.

1925 – Gillesgården

1925 byggdes en dansbana på området och Lillköping bytte för en tid namn till Gillesgården. Här var det gammeldans som gällde! Efter bara en säsong flyttades dansbanan och fick nytt namn – Polketten. Namnet Gillesgården levde dock vidare, liksom Lillköping.

1930 – Nyheter för barnen

Inför säsongen 1930 byggdes Lillköping om. ”Barnens eget lilla nöjesfält, Lillköping, är i år festligare än någonsin. Entrén har utförts i form av en slottsport från den gamla, gamla tiden – man kommer att tänka på John Bauers sagoillustrationer – och sedan ha insprängts byggnader från medeltid, 1800-talet och modern tid” skrev en tidning inför premiären.

1936 – Autodromen

När Lisebergs styrelse letade plats för den nya attraktionen Autodromen kom man fram till att Lillköping passade bäst. Byggnader revs, bland annat de som kallades Stadsteatern och Alhambra, vilket gav den yta som behövdes.

Minnen

"Det fanns något som kallades Lilleputtstan, där det bodde dvärgar. Tyskar tror jag att de var. Det var tråkigt när de rev den, särskilt för ungarna, som tyckte det var väldigt spännande."

Olof Olsson som jobbade extra på Max & Moritz sommaren 1923. Intervjuad 1973.

Fler bilder