Visningar
Åtgärder

Herman Lindholm

Från Lisepedia
Hoppa till: navigering, sök
Herman Lindholm poserar framför Tivolirestauranten 1928. Foto: Kamerareportage
Pressvisningen 1927. Lindholm provar den nya attraktionen Radiobilarna. Foto: Kamerareportage
Året är 1934 och Lisebergschefen visar upp attraktionsnyheten S/S Hydron. Foto: Liseberg
Det är den 23 september 1935 och Herman Lindholm ser över Lisebergsbadets ritningar. På väggen hänger en bild från Mistinguetts uppträdande i Cabarethallen två år tidigare. Samma bild som går att se under år 1933. Foto: Kamerareportage
Lindholm släpper på vattnet i det nya Lisebergsbadet sommaren 1936. Foto: Kamerareportage
Här visar Lindholm upp Folkrestaurantens nya terrass. I bakgrunden går Örgrytevägen och till höger rinner Mölndalsån. Foto: Kamerareportage
Lindholm ger sin efterträdare Einar Ekström en åktur i parken på sin trehjuling, ett fordon som han ofta använde sig av i parken. Året är 1941. Foto: Kamerareportage
Tillsammans med Einar Ekström 1942 samma år som Lindholm gick i pension. Foto: Liseberg

Nils Herman Lindholm, född 17 mars 1875 i Malmö, död 24 december 1955 i Örgryte, Göteborg, var en svensk kommunpolitiker och snickare. Två av hans största gärningar inom Göteborgs nöjesliv var grundandet av folkparken Krokäng och nöjesfältet Liseberg. På Liseberg var han verkställande direktör under perioden 1926-1929 och 1931-1942.

Innehåll

Biografi

Under ett halvt sekel var Herman Lindholm en av de ledande politikerna i Göteborg. När hans stjärna lyste som klarast satt han i ett 50-tal olika styrelser och nämnder. Han arbetade i Stockholm, inbjöds till Göteborg, där han "satte Göteborgs Arbetarekommun på fötter"; byggde upp Krokängsparken och blev 1906 den förste socialdemokraten i stadsfullmäktige, vars ordförande han också var under några år. Till hans verk räknas inte minst Liseberg.

I intervjuer berättade han, inte utan stolthet, hur han efter tre år i folkskola inledde sin karriär i yrkeslivet med att valla kor i Skåne, att han bodde i ladugården, att han senare bakade bröd hos en mjölnare på dagarna och körde gödsel på nätterna för att tjäna lite extra. De som intervjuade honom försummade inte att nämna att han med åren skaffade sig en imponerande kroppshydda (128 kg) och att hans ohöljda skånska – trots 50 år som göteborgare – "kom rasslade ur de karakteristiska valrossmustascherna".

Lindholm lämnade korna, utbildade sig till möbelsnickare, praktiserade runt om i Sverige, och anslöt sig till träarbetarna. Medan många ledamöter i Göteborgs stadsfullmäktige med full rätt kunde kalla sig grosshandlare kunde han med fog kalla sig grossist – idégrossist. Än i dag finns mängder av spår från hans "idéer" runt om i Göteborg, många av dem på Liseberg.

Själv sa han:

– Skapande fantasi måste vara förenad med sunt förnuft. Ett hugskott vid en aftongrogg kan väl vem som helst få, det är ingen konst, men att se till att idén är realiserbar, bärkraftig och ger vinst och värde – det är knepet!

Skapade folkparken i Krokäng

Som politiker ägnade han sig främst åt tre områden: Socialvård/bostäder, Torslanda flyghamn och nöjeslivet – av kulturella och pekuniära skäl. 1901 valdes Herman Lindholm till ordförande för Göteborgs Arbetarekommun, en befattning som han hade i åtta år. Under den tiden växte rörelsen sig allt starkare, inte minst genom goda tillskott till kassan.

Herman Lindholm fick en lön på 800 kronor om året. Medlemsavgifterna räckte inte till hans lön, lokalhyra och annat. Tillskott behövdes och han visste vad man kunde göra för att skaffa inkomster: arrangera fester. Överallt där rörelsen var stark kom en viktig del av inkomsterna från arrangemang i Folkets park och andra kultur- och nöjesanläggningar.

Göteborgs Arbetarekommun hade redan tidigare arrangerat fester och fått in en del pengar. Det var angeläget att utöka denna verksamhet för att få ekonomin i balans och därmed trygga kommunens fortsatta existens.

I en intervju berättade Herman Lindholm:

– I Slottsskogen var det för högtidligt att promenera: det behövdes en plats där man kunde komma ut i det gröna på ett friare sätt, tänkte jag och så hittade jag en vacker däld i Krokäng på Hisingen. Här skall jag göra en folkpark, så sant som jag heter Herman Lindholm. Och så blev det.

Initiativtagare till nöjesfältet på Liseberg

Efter åtta år som ordförande för Göteborgs Arbetarekommun lämnade han den posten – och blev i stället kamrer för Göteborgs Arbetareförening. Arbetarekommunen hade övertagit ansvaret för Arbetareföreningen och när föreningens slottsliknande nybygge vid Järntorget stod klart 1909 flyttade Arbetarekommunen från Folkets hus vid Skanstorget till det nybyggda huset vid Järntorget.

Nu blev Lindholms uppgift – med titeln kamrer – att organisera föreningen som ett Folkets hus. Han och hustrun fick en lägenhet i samma hus som han hade sin arbetsplats. Det var praktiskt, han behövde inte lämna huset när han skulle sköta expeditionen eller gå på sammanträden.

"Under 36 år har han aldrig lämnat sitt rum för något så lättsinnigt som semester", skrev en journalist i samband med en intervju långt senare.

Men, det var samtidigt förödande för Lindholms kropp: under sina sista år var han en tungviktare. (Sten-Åke Cederhök skämtade med honom och sa att han var en klotrund snickare från Skåne som var högst när han låg ner.)

Med åren åtog han sig allt fler kommunala och andra uppdrag. Under förberedelserna för stadens jubileumsfirande 1923 satt han i Jubileumskommittén. Under den tiden diskuterades hur besökarna skulle roas. Frågan var: borde inte staden ha ett "folknöjesetablissement".

Egendomen Liseberg var sedan 1908 i stadens ägo och nog skulle den kunna förvandlas till en nöjespark, menade Lindholm och satte sig (1916) och skrev, tillsammans med stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander, den motion som ledde till att Liseberg blev göteborgarnas Folkets park. Lindholm tog många av de initiativ som ledde till att Liseberg blev den ledande nöjesparken i Norden. Cabarethallen, Veckans Revy och Rotundan var t.ex. till stor del hans verk.

Listan på nyttigheter som Herman Lindholm lyckades förverkliga för göteborgarna är lång. Här är några exempel:

  • Krokäng
  • Vinterpaviljongen
  • Liseberg, Cabaréhallen, Lisebergsbadet, Rotundan mm för vinternöje
  • Kulturbegivenheter, t ex teater och sagostunder i Arbetareföreningens hus
  • Torslanda flygplats.
  • Göteborgs koloniträdgårdar
  • Göteborgs pensionärshem
  • Utbyggnad av hamnen
  • Lekplatser
  • Inrättande av yrkesutbildning för ungdom
  • Åtgärder i arbetslöshetsfrågan

På Liseberg

  • 1925, styrelseordförande Liseberg AB
  • 1926, verkställande direktör
  • 1927, verkställande direktör
  • 1928, verkställande direktör
  • 1929, verkställande direktör
  • 1930, styrelseordförande Liseberg AB
  • 1931, verkställande direktör
  • 1932, verkställande direktör
  • 1933, verkställande direktör
  • 1934, verkställande direktör
  • 1935, verkställande direktör
  • 1936, verkställande direktör
  • 1937, verkställande direktör
  • 1938, verkställande direktör
  • 1939, verkställande direktör
  • 1940, verkställande direktör
  • 1941, verkställande direktör
  • 1942, verkställande direktör

Familjeliv

Elly Geverth, dotter till Herman Lindholm, beskriver en frånvarande far.

– Trots att pappa hade kontor i huset där vi bodde hade vi mycket lite kontakt med honom, berättar hon.

På samma gång värnade Herman Lindholm om just familjen. Både Krokäng och Liseberg hade ett tydligt familjefokus.

– Han ville att hela familjen skulle kunna vara med i arrangemangen. Det var bara det att hans egen familj fick sitta emellan.

Elly beskriver även sin far som generös.

– När pappa besökt någon hyresgäst som hade det besvärligt kunde han gå direkt ner till handlaren och låta skicka upp en stor korg mat som han betalade. Han gav gärna bort saker men inte pengar.

Hon berättar vidare att färgtonen på Lisebergs nöjesfält präglades av faderns syn på tillvaron.

– Det skulle vara ljusa lätta färger. Han själv kunde vara allt annat än ljus och lätt. Jag minns en gång när jag kom till kontoret på Liseberg. I första våningen gick Åke Fagerlund fram och tillbaka. Jag frågade honom varför han såg så bekymrad ut. Jag skall upp till din pappa, sa han. Vad vill han då, fråga jag. Det vet jag inte, sa han. Han har bara sagt att jag ska komma upp till honom. Han gick så småningom upp. Nästa gång jag träffa Åke sa jag:

– Jaså du överlevde det också.

Källor: "Krokäng steget före Liseberg" av Gösta Carlsson och "Vårt rika fattiga liv" av Vilgot Nilsson.

Minnen

"Ett roligt minne från 40-talets Liseberg var när vi stod på en fyra meter hög ställning och målade den blå ljusgångens valvbågar med en ultramarinblå linoljefärg. Elektrikern höll samtidigt på att montera lamphållare, men gick ner från ställningen för elchefen ropade. När han kommit ner drog han med sig borrmaskinen och sladden, som låg på plankan, som i sin tur drog med sig en femliters burk med den blå färgen, som tippade rakt över huvudet på elchefen Svensson. Herman Lindholm, Lisebergsdirektören som var känd för sin stora volym, stod en liten bit därifrån och såg eländet. Han brast i skratt som inte gick att stoppa utan fick föras till Sahlgrenska Sjukhuset, då man befarade en hjärtinfarkt. Svensson var blå i flera veckor."

Rolf Hansen, chef för målarna på Liseberg under 1940-talet.