Visningar
Åtgärder

Gustaf Håkansson

Från Lisepedia
Hoppa till: navigering, sök
Pressfotografer och publik trängs runt Stora Friluftsscenen för att få se Gustaf Håkansson, mer känd som Stålfarfar den 8 juli 1951. Foto: Liseberg
Stålfarfar hejas på utmed vägarna under Sverigeloppet. På bilden cyklar han förbi OS-cyklisten Sven ”Svängis” Johansson. Foto: Public Domain

Nils Gustav Håkansson (Gustaf Håkansson), född 15 oktober 1885 i Helsingborgs stadsförsamling, död 9 juni 1987 på Ekerö i Stockholms län, blev rikskänd som Stålfarfar i samband med cykeltävlingen Sverigeloppet 1951. Läs mer

På Liseberg

  • 8 juli 1951, Stora Friluftsscenen

Sverigeloppet

66 år gammal cyklade Håkansson, utom tävlan, Sverigeloppet från Haparanda till Ystad. På grund av sin höga ålder fick han inte delta i tävlingen, men cyklade ändå och startade från Haparanda en minut efter siste man. Cykelloppet kördes i etapper 1-8 juli 1951 och medan de tävlande sov cyklade Håkansson upp till tre dygn i sträck. Under tävlingen presenterades han som Stålfarfar, ett namn som följt honom sedan slutet av 1940-talet, och på den egentillverkade nummerlappen hade han skrivit en stor nolla. Han fick stor uppmärksamhet i tidningarna och blev en rikskändis när hela svenska folket följde hans färd genom landet.

I Söderhamn - efter 78 mils körning - bad polisen honom att låta läkarundersöka sig och det visade att Håkansson var vid god vigör. Efter 6 dagar, 14 timmar och 20 minuter kom han till Ystad - 24 timmar före de tävlande. Där spelade brandkårens paradorkester och Håkansson blev buren i gullstol. Dagen efter fick han möta kungen. Håkansson fick därefter betalt för att ställa upp i annonser och med sina andliga sånger turnerade han länge i landets folkparker och på ålderdomshem. Han slog publikrekord på Liseberg och har kallats "världens äldste grammofonartist".

Spelet bakom kulisserna

Med tanke på den fantastiska prestation som Gustaf Håkansson utförde de där dagarna i början av juli 1951 ansåg Lisebergs ledning att man borde boka honom, så att han med egna ord kunde berätta om cykelfärden genom Sverige.

Den som fick ansvar för bokningen var Olof Calderon, vid tidpunkten Lisebergs vice vd. I ett brev till Göteborgs-Postens dåvarande chefredaktör Harry Hjörne, daterat 23 januari 1969, berättar Calderon om hur nära det var att Håkanssons framträdande inte blev av och om det motstånd som bokningen väckte i vissa kretsar.

”Många, däribland kända göteborgare, varnade oss för att göra detta engagemang. Man ansåg, att det var att sänka den allmänna Lisebergsstandarden genom ett så enkelt artist- och underhållningsmässigt dåligt program”, skriver han.

Att få kontakt med Håkansson mitt under brinnande lopp visade sig dock vara lättare sagt än gjort. ”Det var omöjligt att nå Stålfarfar Håkansson, ty han satt på cykel hela dagarna och trampade gladeligt genom vårt avlånga land. Vid raster och uppehåll vägrade han att låta tala med sig, han svarade inte på telegram och tog inte emot telefonsamtal”, minns Calderon.

Dagarna gick och för varje tramptag växte intresset för Stålfarfar. Tidningarna gjorde helsidesuppslag med bilder på den cyklande krutgubben. För Lisebergsledningen gällde det att boka honom till ett framträdande den 8 juli, samma dag som han cyklade i mål i Ystad, eller senast dagen efter. ”Man vet ju aldrig hur länge en snabbt upphaussad person är aktuell”, som Calderon uttrycker det i brevet.

Som en sista lösning ringde Calderon en god vän, som då arbetade på en Malmötidning. Vännen hyrde en bil, lastade på sin cykel och körde norrut. Någonstans i de småländska skogarna fann han Stålfarfar åkandes på sin cykel. Vännen hoppade på sin cykel och försökte sedan i flera mil övertala Håkansson att komma till Liseberg efter målgång. Till sist gav Stålfarfar sitt godkännande, förutsatt att han skulle få 1000 kronor för framträdandet. Han ville även bli körd från Ystad till Köpenhamn för att därifrån flyga till Göteborg, plus att hela hans familj skulle få följa med och bjudas på kost och logi.

Inga konstigheter med de anspråken. Saken var klar. Trodde Calderon…

Söndagen den 8 juli åkte en delegation från Liseberg, med Calderon i spetsen, till Torslanda flygfält för att ta emot Håkansson och hans familj. På plats fanns ett jätteuppbåd journalister, pressfotografer och människor i tusental. Calderon berättar att han stod redo med blommor till ”stålfarmor”, men när flygplansdörren öppnades kom varken hon eller Gustaf Håkansson ut. I stället dök Håkanssons son upp, och han var arg.

Han skällde ut Calderon och menade att hans gamle far hade blivit lurad att uppträda på Liseberg för en spottstyver. ”Stålsonen meddelade mig, att det inte blir något framträdande på Liseberg om icke Stålfarfar fick kontant 10 000 kr samt några andra mindre förmåner”, skriver Calderon.

Där stod Calderon, med blommor i hand och 40 000 människor väntandes på Liseberg. Men han vägrade gå med på ett nytt avtal utan stod fast vid det redan överenskomna. Sonen var lika bestämd – 10 000 kr eller ingen Stålfarfar alls!

”Jag talade om för sonen vilken risk han tog å sin fars vägnar, ty ett brott mot den överenskommelse som träffats skulle komma att betyda, att han icke heller kunde framträda på någon annan plats. Vidare hade Stålfarfar tydligt framhållit att han tyckte det var ett mycket bra gage när uppgörelsen träffades”, skriver Calderon.

Efter en stund gav sonen upp och till folkets jubel klev Stålfarfar och hans familj av planet för fortsatt bilfärd mot en väntande publiksuccé.